Varför du skall läsa historia (förutom att det är så roligt...)
 

 

ATT VANDRA I ETT  FRÄMMANDE  LAND


It is very hard to remember that events now long in the past were once in the future.

Maitland

Historia kräver fantasi. Det kräver att kunna förstå hur andra människor tänker. Varför de handlat som de gjort och vad som döljs bakom orden i brev och dagböcker.  Denna inlevelse är svår att uppnå och alltför ofta undflyr den oss. Winston Churchill har sagt att ”history with its flickering lamp stumbles along the trail of the past, trying to reconstruct its scenes, to revive its echoes, and kindle with pale gleams the passion of former days”.  Att historia ibland kan tyckas svårgenomträngligt vittnar anekdoten om den medeltida krönikören Francesco Guicciardini. En fånge fick välja mellan att plöja igenom Guicciardinis massiva verk om Florens historia eller tjänstgöra som roddarslav på galärerna. Han valde Guicciardini men när han kom fram till dennes genomgång av kriget mellan Florens och Pisa blev det för mycket. Han slog igen volymen med en smäll och bad att få bli fastkedjad vid årorna istället...

Alltför ofta kan historia bli ett enformigt staplande av händelser ovan på varandra. Dessa händelser utgör historien men de är blott  byggstenarna i en komplicerad labyrint.  För att se vad de betyder kräver det att man både kan se byggstenarna men också den förvirrande byggnad de bildar tillsammans.  Marc Bloch har sagt att ”historia är varken urmakeri eller att bygga skåp.  Det är ett försök att till djupare förståelse”.

Ett problem kan vara att historikern vet vad som hände. Detta kan tyckas paradoxalt. Det är väl vår uppgift? Samtidigt kan det försvåra förståelsen av hur dåtida människor såg på en händelse. Det kan vara värt att minnas att ”history never looks like history when you are living through it”.  När den 34-årige augustinermunken Martin Luther 1517 spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg avfärdades det som ett munkbråk av påven Leo X. Samtiden såg säkert inte handlingen som världsomvälvande och inledningen till en historisk uppdelning i av kyrkan. Historikern Cicily Wedgewood har berättat om hur hon som liten flicka gick på teater och såg en pjäs om en snäll farbror i hög hatt som frigav slavarna. När den snälle mannen på slutet blev mördade blev hon häpen och chockad. För oss kommer inte slutet som en överraskning eftersom vi känner till det, men det gjorde inte dåtidens människor. Vi har förlorat möjligheten att se alla de olika händelseutvecklingar som aldrig blev av.

Den engelske historikern Hugh Trevor-Roper talade om framlängeshistoria och baklängeshistoria. Baklängeshistoria är att spåra det som är viktigt idag (såsom riksdagen). Framlängeshistoria är att följa sådant som var viktigt under en epok men som kanske försvunnit eller bleknat till obetydlighet idag (såsom hovet).

Jack Hexter skrev en gång en essä kallad ”Historikerns dag” där han började med att diskutera hur nutiden påverkade historikerns tolkning av det förgångna. Hexter vände dock snart på resonemanget och talade om hur det förgångna påverkade historikerns syn på nutiden. Genom att dagligen fördjupa sig i brev från 1600-talet och källtexter från 1500-talet skapas referensramar som också influerar hur man ser på nuet. När du väljer att läsa historia öppnas nya horisonter. Plötsligt ser du världen med nya ögon.

Att läsa historia är på många sätt en bildande upplevelse. Man får ytterligare en dimension när man ser tillvaron - det förflutna. Historia skänker franför allt ett perspektiv. Ett djupseende som kan vara nyttigt i tillvaron. Man tränas både i inlevelse och den analytisk förmågan skärps. Du skolas också i källkritik, vilket är nog så värdefullt. Tro inte på allt i tidningarna! ”Skepticism is history's bedfellow” har det sagts även om en annan skribent mer cyniskt hävdat att ”history is a pack of lies about events that never happened told by people who weren't there”.

Nära sammantvinnat med historia finns minnet. Det förefaller finnas något allmänmänskligt i hoppet om att bli ihågkommen. Att undslippa glömska.  Här ser vi också hur människor inte bara hoppas att själva bli ihågkomna utan även att minnet av någon de beundrade skall bevaras till eftervärlden.  I England högtidlighålls Remembrance Day till minnet av de stupade i världskrigen.  Då bär folk röda pappersvallmor och kransar läggs ner vid den okände soldatens grav.  Vi är omgivna av monument över det förgångna.  I alla franska städer, ner till minsta håla, finns monument och minnesplaketter över de som stupade i första världskriget. När jag var liten lekte jag på monumentet över slaget vid Lund år 1676 och klängde på kanoner och kanonkulor där.

Marc Bloch har i Le métier d’historien skrivit att ”en god historiker är som jätten i sagan. Han vet att varhelst han känner doften av människokött gömmer sig hans byte”. Det medför att historia är ett oerhört brett ämne som kan behandla alla former av mänskligt handlande. Det kan handla om en bergsby i Pyrennéerna i början av 1300-talet. Hur man tvättade sig och avlusade varandra. Det kan handla om slaget vid Waterloo. Det kan handla om utvandringen från Madesjö till USA på 1880-talet. Det kan handla om hur kvinnor får allt större möjlighet att agera självständigt. Det kan handla om ritualerna kring när kungen stiger upp på 1700-talet.

Fast trots denna uppsjö av ämnen (och du kan se vad vi här i Kalmar sysslar med alltifrån medeltida mirakler till sextonhundralets hovfröknar om du klickar på länken "History Teachers in Kalmar" till vänster) är det mesta av det förflutna höljt i dunkel. Historia är ett enormt pussel med bara ett fåtal pusselbitar kvar. Utifrån dessa bitar söker vi återskapa de människor som en gång funnits och deras känslor och förhoppningar. Det är en vandring in i ett främmande land befolkat av människor du måste lära dig känna och förstå. För att citera L P Hartley:

The past is a foreign country they do things differently there.

Fabian Persson